Dag 2 - Min första kärlek.

Hösten 2007 fick jag känslor för han. Hans blågröna ögon, hans skratt, hans bruna lockiga hår, hur det var att ligga på hans bröst och höra hans hjärta slå. Jag minns fortfarande när han kom ner för skolgården dit alla cyklar stod och pratade med mig första gången. Sen fortsatte det, över pea. Vi fick varandras nr och hur han råkade ringa mig en dag, sen fortsatte vi prata. Mer och mer. Vi umgicks i skolan, när vi hade raster samtidigt. Vi var små, vi busade och hade skitkul ihop. Den 1februari 2008 blev vi tillsammans. Och jag minns hur jävla glad jag var när vi smsat och bestämt oss för det. Egentligen hade vi ju gillat varann ett bra tag, haha. Han var bäst, han var den finaste jag hade. Fanns alltid, det fanns inte någonting han inte visste om mig. Och tro mig, jag var kär. Som in i helvete, benen skakade, jag kunde inte tänka på någonting annat, hjärtat slog volter och jag var jämnt så jävla glad. Bara för jag hade han, då fanns inte dom andra problemen. Dom fanns inte i min värd, jag sket i allt. För jag hade han. Vi spenderade 3 helt sjukt underbara månader tillsammans och 20dagar. Exakt! Jag kommer inte längre ihåg så mycket av våran tid tillsammans, det var så länge sen. Men det finns vissa bilder som fortfarande finns kvar i huvudet. Den där natten när jag sov hos han och inte kunde sova, sen när jag väl somnade så väckte han mig typ direkt och var aspigg, så låg vi och myste sen spelade TVspel hela natten. Eller som när vi var på bio och han gick in i fel biosalong, haha. När vi körde idolspelet och stod och sjöng som galningar här hemma, hahaha! Alla gånger han skrämde livet av mig för att stå bakom en dörr. Alla de gånger då vi bara låg i sängen och pratade om allt och inget. När han var med mig i stallet. När vi skulle spela biljard, haha och jag hade aldrig spelat de! Så jag sköt bollen rätt ner i en vattenkana, hahaha skicklighet kallas det!Eller som de gånger när vi bara låg i sängen och pratade om allt och inget, när vi bara låg och mös ihop. När Mats hämtade mig och han sprang efter bilen typ 8meter, har fortfarande den bilden av han i mitt huvud. När han vart så irreterad på Nellie när hon kom upp till oss och var kelig när vi låg i sängen, haha. Finns massa minnen, otroligt underbara de flesta. Han var inte bara min pojkvän, utan min bästevän under den här tiden. Han gjorde mig hel. Men alla kärlekshistorier har ett slut. Vårt kom tidigt, väldigt tidigt tyckte jag. Vi hade legat och diskuterat vad vi önskade oss när vi fyllde år, vi fyllde både år i juni satt, hela sommaren hade vi diskuterat. Men det tog slut, i mitten på maj. Det sa bara s t o p p. Jag vet inte riktigt vem som gjorde slut. Det var jag som sa orden men jag menade det inte, och det visste han. Det var bara för allt blivit så himla knäpp mellan oss. Stelt, bara helt konstigt. Det kanske var för han behövde få göra annat, vi satt ihop. Vi var alltid med varann. Jag vet faktiskt inte varför vi gjorde slut riktigt än idag. Men slut blev det. Och ett tag försökte vi vara vänner där efteråt. Men det gick inte så speciellt bra, eftersom mina känslor fortfarande var så jäääävla starka för han. Jag smsade han varje dag fram till hösten, då han en dag svarade. Ingen kan ana hur glad jag vart då. Det går inte att beskriva. Tänk er själva att ni legat och gråtit hemma nästan varje dag för en kille, för du saknade han så du inte visste vart du skulle ta vägen. Men, det gick inte andra gången. Det funkade inte. Vi hade lite kontakt när Tindra föddes sen sa det stopp. Jag trodde en massa grejer som egentligen inte var sant, jag vart svartsjuk, arg, besviken, ledsen och framförallt sårad och gjorde många dumma saker. Men han var inte heller felfri. Idag hörs vi inte alls, visst kan våra gemensamma kompisar nämna hans namn någon gång. Men vi pratar inte, eller umgås längre. Synd är det men kanske var det bäst så. Jag gick vidare, tillslut gjorde jag det. Men det tog lång tid. Närmare bestämt 1½år. Kanske mer. Har aldrig varit mer kär än vad jag var i han. Han var verkligen speciell för mig. Han var perfekt, världens bästa pojkvän. Jag kommer aldrig glömma honom, aldrig. Visst förändrades han från och till i mina ögon, till att vara en idiot. Men det var jag med. Han har en grym personlighet, finns få med den personligheten kan jag säga, helt underbar människa! Och humorn, tror aldrig jag skrattat med någon så mycket i hela mitt liv. Haha! Han, glömmer jag aldrig. När jag är gammal, 80+ kommer jag alltid minnas han. Och vet ni, det finns en sak som alltid får mig att tänka på han. När en person puttar mig utåt och sen snabbt tar tag i mig och säger "Tur att jag fångade dig" det var verkligen hans grej att göra, han gjorde det alltid. Det var en typisktgrej för han. Jag kommer inte minnas han för att jag är kär i han längre, för det är jag inte. Utan för han var min allra första kärlek och det kan ingen ta ifrån mig. Ingen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0